Änglar

Ja det finns änglar. Den svart/vita katten får sova i ett varmt badrum med mat i magen tack vare en ängel. En vän försökte ringa mig i kväll. Slarvig som jag är hade jag lagt ifrån mig mobilen och hörde inget men en ängel ger sig inte. Efter lite internet sökande hade  husses nummer hittats och så nåddes jag av orden: "Ska vi fånga in katten".

Mindre än en halvtimme senare gick vi över fotbollsplanen mot träbåset, ingen katt. Då det började skymma gick jag in för att verkligen kolla att en svart katt gömde sig i ett hörn men nej. Min vän gick runt hörnet och ropa på mig "är det den".

Där satt hen fast kload på en stubbe. Å som det skar i hjärtat att se hen där så ensam och ynklig i den mörka natten med vetskapen att där höll hen på att förbli. Hen tittade mycket reserverat på oss och jag vet av erfarenheter dvs ex antal många katt jakter att instinkten att fly ligger alltid på ytan. Här var det viktigt att ta det försiktigt. Så jag började prata med hen. Direkt kände hen igen min röst och började jama tillbaka "du kom tillbaka". Med en skål mat smög jag mig nära. Försiktiga steg, inga hastiga eller klumpiga elefant rörelser. Inte trampa på grenar... lättare sagt än gjort när man smyger på en äng i mörker. Tillslut var jag ca 3 meter ifrån och satte ner maten. Hen tvekade först men sen tog hungern vid. Oj så hungrig. Hen var som en grävskopa i skålen och avslutade med att bita på kanten.

Jag sträckte fram handen och hen mötte den med en social katts vana rörelse för att bli klappad. Sen började hen stryka sig mot mig. Då tog jag upp den. Dum som jag var tog jag inte det säkra före det osäkra, ett grepp om nackskinnet utan räkna kallt med att denna var social nog att lyftas vanligt. Självklart fick den panik när den såg buren och försökte slita sig. Å klor hade den. Jag släpper dock inte för jag vet att man får en chans å en chans bara. Så så länge jag inte skadar katten, bara den som skadar mig så kör på! Hen fick in en fin reva men jag gillar dem ärren. På så sätt bär jag ju alltid med mig mina skyddslingar. Ja jag är crazy cat lady. Hen hoppa och for i vild panik i buren men ut kom den inte.

När bilen rulla ut från parkeringen vart hen helt knäpp tyst och helt stilla. Nästan lite oroväckande stilla men det var nog pga den plötsliga, sköna värmen. För när vi kom fram och hen bur togs ut började en jam konsert.

Efter att ha anpassat ett litet badrum, med golvvärme, släpptes hen ut. Direkt traskade HAN ut med svansen i vädret och tydliga kulor. Så trygg, så social. Han spann, strök sig mot oss båda så till freds. Inte lika mager som Oliver/Oskar men absolut inte i bra skick. Det hade inte behövts många fler dagar för att han skulle bli som honom. Benen skaka helt enkelt för att det inte fanns tillräckligt med muskelmassa att hålla honom upprätt med. Huvudet var "för stort". Alltså det såg oproportionerligt ut då kroppen var så mager. Ganska ung men inte vildfödd då han är så social. Har nog inte varit ute så länge då han inte hade de vanliga krigsskador en han katt får ute. Vår bästa gissning är att han antingen var utekatt och gett sig av när han blev könsmogen eller så slängdes han ut när han blev könsmogen....

Efter lite kvälls mat fick han lite magknip. Tror vi var lite för generösa. Jaja i natt får han sova varmt, trygg och mätt.

Vad som händer nu vet vi inte riktigt. Ja inte mer än att de vanliga efterlysningarna ska göras å det betyder att jag för 1000 gånger ringer polisen. Undrar om de har en egen mapp för mig och mina hittekatter??

1 av de 100 000

Det känns inte rätt att unna mig mat idag och krypa upp i en varm soffa när den svart/vita katten är lämnad kvar där ute. Jag vet hela tiden logiskt att dem finns där, de hemlösa katterna som lider svårt pga människor är idioter. Jag vet logiskt att dessa katter är för många för att en person ska kunna hjälpa alla men när misären får ett ansikte.... När det inte längre är frågan om 100 000 hemlösa utan just en katt i nöd, här och nu. När man egentligen så enkelt skulle kunna hålla den i sin famn, göra allt bra och lova den ett värdigt liv.... Den ska vara här hos mig just nu å få det den förtjänar! Inte lämnas där ute i kylan, utsvulten. FAN I HELVETE, jag känner mig som värsta mördaren som bara vände ryggen till.

Livet är hemskt

Föregående inlägg rev upp sår och minnen över Kalle, en katt jag försökte hjälpa men som det inte gick bra för. Någon timme senare på min söndags promenad får jag syn på en katt. Den sökte skydd i ett trä bås intill en fotbolls plan. I en halvtimme satt jag och prata med hen som höll sig på ca 5 m avstånd. Som den hunger jama. Hela tiden var jag dock medveten om att denna gång fanns det inte mycket jag kunde göra men kanske jag hade tur. Kanske om jag fick komma när skulle det visa sig vara en ute katt?! Utan en tanke på hur tungt motsatsen skulle bli att bära närma jag mig katten. Den backa och jag visade den respekt. När spänningen hade släppt närmade jag mig igen och hen tittade vädjande på mig "va snäll mot lilla mig". Den hade inget halsband och ingen synlig idmärkning. Detta var ingen katt, det var ett vandrande skelett. Minst lika illa som vår älskade Oliver/Oskar om inte värre. Ryggkotorna sköt upp som bergs toppar, det sjönk in vid revbenen och höft kulorna kändes tydligt. Hen skaka, självklart av osäkerhet men också av utmaning, hunger och kyla. Det fanns INGET som stod emot de kalla vindarna.

Jag utröna alla små halmstrån som kanske gick att finna men insåg snart, det fanns ingen möjlighet att hjälpa hen. Pga ekonomin är ju mina egna katter inte vaccinerade. Vi väljer att vaccinera varje år just för att med goda marginaler kunna ta in katter som dessa. Vidare är det för mycket kaos i vår flock nu med special foder mm. Vi har inte ens ett rum att utlåna, eller en dörr att sätta upp då allt nyttjas av våra egna sjuklingar. Där till har vi inte råd med omsorgen en katt som denna behöver. Förr har hitte katter fått låna från våra katters vårdkonto, det som inte längre finns kvar.

Ingen logik i världen kan dock läka mitt nu sprickande hjärta!

Självklart anmälde jag den till katthemmet när jag kom hem men jag vet hur det ser ut. Hur fullt dem har det, dem kan troligen inget göra. Dem bad mig mata den så den håller sig i område, överlever lite till och blir lätt fångad MEN det är i väntan på en hjälp som jag inte ens vet om den kommer. Därtill börjar jag mata den kommer jag ha den 100 % på mitt samvete. Jag kommer inte kunna låta bli att mata den varje dag men logiskt sätt inser jag att det kommer jag inte kunna göra. Jag kommer aldrig orka gå upp dit varje dag med hur jag mår och allt jag redan har att stå i. Dock har jag svårt för att välja mitt och min egen hälsa när det gäller ett liv. Då känns det bara självklart att gå genom eld å vatten om så behövs för att hjälpa till.

Så allt jag kunde göra denna gång var att klappa den på huvudet å önska den lycka till?!
FY FAN

Den hemlösa kattens liv..

Jag har lånat bilden, visa saker är bara så bra att de måste spridas.