Oskar

Den 24 november 2008 hade jag ännu inte kommit i säng fast klockan var efter midnatt. Det var roligare att sitta upp och busa med kattligan. Mitt uppe i vår glada lek hördes ljudet av en kattfajt men det kom inte innifrån lägenheten utan utanför. Precis när jag börja tänka ”hörde jag rätt” hörde jag ljudet igen. Så jag gick utanför dörren för att se om jag kunde se någonting. 

Husse kom ut och undra vad jag höll på med då han också hörde ljudet. Han drog på sig skorna och gav sig av mot busken vi tyckte ljudet kom ifrån. Knappt han husse fram förrän en katt, som vi kom att kalla Oliver, hoppa upp i famnen på honom och en hare skutta skrämt därifrån. 

Jag stod ännu vid dörren och funderade på om det kunde vara en ute katt. Denna mörka natt såg jag verkligen inte skicket Oliver var i. Husse insåg dock snabbt att detta inte var en ute katt. Han kom tillbaka med orolig uppsyn och gick raka vägen in.

Väl inne förstod jag husses oroliga ansikte. Oliver var bara skinn och ben, inget annat alls. Hur han ens kunde stå vet vi inte. Där magen skulle vara nådde nästan mitt pekfinger och tumme varann. Trampdynorna var så slitna.

Aldrig förr hade vi skådat en katt i så uselt skick.

Vi ordna direkt så att Oliver fick vara ensam instängd i köket. Jag tog fram lite blötmat och gav honom en liten mängd. Han var så hungrig att han nästan slicka i sig skålen också. Det var svårt att motstå att ge honom mer mat men är magen så här tom måste man mata långsamt så magen hinner vänja sig. Därför är det också viktigt att man serverar snäll mat, som är enkel för magen att arbeta med. Torrfoder är helt att glömma.

Så jag ställde mig och koka kyckling mitt i natten. Olivers jamande gjorde att husse och jag snabbt var eniga om hans namn. Det fick oss båda att tänka på scenen i Oliver Twist när han på barnhemmet går fram för att be om en portion gröt till: ”Snälla herrn kan jag få lite mer”.

Dagen därpå fortsatte jag att långsamt mata vår lilla Oliver. Husse kolla alla annons sajter vi känner till men Någon efterlysning på Oliver gick inte att hitta.

Då det nästan var snö storm ute vaderade vi en bur. Det vart mer handdukar i den än katt. Sen gick vi upp till en veterinär klinik för att kolla om vi kunde hitta ett chip.

Veterinären tittade igenom och blev bra orolig över kattens tillstånd men öron, ögon, nos såg bra ut. Det var mat Oliver behövde. Efter lite sökande fann veterinären ett chip och skrev ner chip numret till oss.  Han varna oss dock vänligt att inte hoppas för mycket. Ibland finns inte ens en chipad katt i registret allt pga ägarbyte till glömska ägare som inte skickar in regesteringen.

Medans husse leta på chip numret gav jag Oliver ett väl behövligt bad. Pälsen var hemsk och som han stank. Även klorna blev klippta då de var på tok för långa. Oliver protestera bara lite men allt hemskt jag gjorde vart bort glömt när maten kom fram. Han älskade sin ”kyckling soppa” även om portionerna var väldigt små.

De andra katterna tittade avundsjukt på genom nätdörren men att låta katterna vara tillsammans var inte att tänka på. Att Oliver var fertil kunde ingen ta misste på och kroppsspråket katterna emellan var tydligt. De ville fajtas.

Så hör jag husse prata i telefon. Hade han hittat någon ägare tro? 

Efter ett tag kommer husse in i köket, skrattandes som självaste jultomten. Jo då katten hade en ägare. 30 mil bort! Om ägaren eller vi var mest förvånad går inte att säga.

Några månader tidigare hade inte Oliver, som tydligen hetter Oskar, kommit hem. Han var ute katt på landet men okastrerad då de ville avla på honom. Att en han katt kan känna lukten av fertila honor från mils avstånd visste dem inte. Troligen hade alltså Oskar gått från fertil hona till fertil hona. Visst finns möjligheten också att han på något sätt åkt med i en bil men i det skick han var var det inte otänkbart att han hade gått hela denna sträcka. De hade efterlyst honom men alla annonser hade automatiskt tagis bort då tiden på dem hade gått ut.

Ägarna satte sig i bilen med ungar och allt samma kväll. De åkte 30 mil enkel väg i ett kraftigt snö oväder en vardag för att få hem sin familjemedlem. Lyckan vid återföreingen var mycket stor. Till våren skulle dem minsann bygga en rastgård tills dess skulle Oskar hållas hemma.

Vi fick en uppdatering några dagar senare. Oskar fortsatte äta långsamt och sov mycket men i övrigt var allt bra. Inte heller deras veterinär hade hittat något fel. Sen hörde vi tyvärr inget mer ifrån dem.

Vi tänker ofta på Oskar och hoppas verkligen allt har gått bra för honom. Vi kommer aldrig glömma denna sena natt när denna mycket magra katt hoppade upp i husses famn. 

Fast för oss kommer han alltid vara Oliver.

/ Xtails