Stod i köket för att laga mat när en mycket sliten Nemi bokstavligen slääääpade kom för att se vad som hände, kanske man kunde få något gott det fick ju inte missas hur trött man än var. Husse nappade Nemi och hon brukar inte vilja vara i famn, mer än när jag bär på henne ute förstås. Nu hann husse knappt lägga henne på rygg i famnen förrän hon börja somna om. <3 Ögonen var så tunga så tunga....
Hon promenerade säkert i en timme idag. Bara gick å gick å gick.
söndag 4 december 2011
Rehab vecka
Ja nu har jag varit lite slarvig med att uppdatera om Nemis reahabilitering. Så vi klumpar ihop veckan i ett inlägg:
Tisdag:
Bar ner Nemi till vattnet vilket hon fann väldigt skönt. Tyvärr kom en hundägare som seriöst trodde jag stod vid ån och höll i ett rep. När hunden gjorde ett utfall vart hon jätte förvånad över "att det var något i andra änden". Iq på folk måste verkligen ha rasat. Ägaren höll i vart fall i kopplet så hunden kunde bara göra ett utfall. Jag var dessutom med på noterna och sög tag i kopplet jag med i fall i fall. Hunden skällde och Nemi reste ragg och fräste. Tack och lov att hon inte slet sig och sprang sin väg. Jag trodde, för sista gången, att folk kunde lägga ihop ett å ett. Hundägaren såg mig på avstånd och jag gjorde bedömningen att hon höll i kopplet. Sen räkna jag med att även om hon skulle pasera nära skulle det inte vara värre än att det skulle gå. Nemi måste ju tyvärr vänja sig vid hundar då vi bor där det är populärt ställe att ta en promenad med sin hund. Funderar nu på att skaffa någon typ av blinkers halsband till Nemi att sätta om midjan för att hon ska lysa som en fyr. DÅ kanske folk fattar att det sitter något i gräset, i andra änden av repet.
Onsdag:
För att ge Nemi ännu mer fritt utrymme från dumma hundar och ännu mer dumma hundägare tog jag henne i ryggsäcks buren och gick bort till vårt picknick område från i somras. Jag hoppades området skulle ge ha lite positiva minnen för Nemi. Där till skulle vi vara ännu längre ifrån cykelbanan med dumma hundägare samt att Nemi kunde göra sig lite osynlig vid vattnet då det finns en bekväm platå i lägre markhöjd. På vägen dit kom en lös hund runt hörnet och många många meter efter dess ägare! Jag ville säga ifrån men såg allt på långt avstånd, för långt för att ropa tyckte jag. Vilka idioter de såg inte sin hund eller vad som fanns runt hörnet. Väl frame njöt Nemi vid vatten kanten men var ändå lite avvaktande. Viserligen var det bra att hon slapp se alla hundar men det gjorde ju också att hon inte kunde se om en hund vara på väg och vart därför helt tvungen att förlita sig på att jag hade koll. Å koll hade jag. Jag snurrade huvudet fram och tillbaka. Lät blicken svepa som en fyrs lyse över oroligt hav. Varje hund och dess ägare såg jag på långt avstånd och jag granska dem i sömmarna. Så mentalt slut jag vart sen.
Torsdag:
Picknick området var under omständigheterna det bästa så Nemi fick åka ryggsäck igen och sitta nere vid vatten kanten denna dag också. När ett underkylt regn börja falla bestämde hon sig för att hon ville hem och började gå själv. Bron var för läskig, för lite möjligheter att fly eller gömma sig så jag bar henne i famnen. Sen vågade Nemi sätta en tass för första gången där hon vart attackerad. Platsen verkade inte vara laddad för henne däremot stanna hon inte kvar för hon hade bestämt sig, hon ville hem. Hon gick riktigt duktigt hela vägen hem. In går bra, hon vet att målet är hemmets trygga vrå men ut samma sträcka vågar hon inte längre gå. Målet är påtok för osäkert.
Fredag:
Struntade jag i ryggsäcken och lät Nemi gå bitvis och bar henne bitvis.
Lördag:
Vart det en tidig och väldigt kylig morgon promenad då matte skulle vara borta under dagen. Nemi fattade verkligen inte poängen med att gå upp och ut SÅ tidigt. Frosten låg på marken, det var kallt även med finaste pippi tröjan på. Däremot var det väldigt lite hundar ute vilket var skönt. Att komma hem till en tonfisk supé passade damen.
Söndag:
Jag hade precis fått på Nemi selet och höll på att knyta skorna när ligans goa Frufilur sms:a. Hon undra om inte Nemi ville ute i ingemansland, vilket hon och även matte mer än gärna ville. Att vi båda skulle få slippa tänka på människor och hundar vore så gott. Eftersom vi var klara för ute färd bestämde jag att vi skulle vänta ute. Nemi gick första delen av sträckan ner till vattnet men halvägst kom en person med två stora hundar. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Aj vilken panik Nemi fick! Puff svans, FLY ja hon hade nog kunnat slita sig ur selet om jag inte hade varit med på noterna, vilket jag så klart var. När jag fått henne att varva ner insåg hon att medans hon hade panik hade hundarna försvunnit. Hon började sen gå över bron, till picknickstället men nej. Förr kunde hon gå själv men paniken kom nu när en människa mötte oss från andra änden. Så vi vände om och hamnade där hon blev attackerad. Platsen har hon inget minne av, tack och lov. Det är bara jag... Däremot kom det hundar och hon stressa ju upp sig direkt. Fast dessa ägare höll i kopplet mycket bra.
Så pep telefonen "taxin" var på plats. Nemi fick ta plats i ryggsäcksburen jag hade tagit med mig ut. Som bilen körde, i evigheter tyckte Nemi vad ska detta vara bra för "jam jam jam".Väl framme skuttade hon ur buren och man såg direkt hur avslappnad hon blev. Sen promenerade hon precis som en liten hund i kopplet. Det var inte tal om att vanka på en liten sträcka eller sitta still inte. Nej då vi promenerade och hon gick så fint så avslappnat och vi nöjt. Både hon och jag. Mörkret föll och jag satte på Nemi tröjan mest för att vi skulle se den svarta katten i änden av kopplet men så här duktigt har hon inte promenerat sen i somras. Hon gick en lång sträcka, så ledigt, så avslappnat och så duktigt. När vi vände om var hon lite trött och pep men matte tyckte det kunde göra henne gott att gå tillbaka till bilen själv. Hade hon "rasat ihop" av utmattning hade jag självklart burit henne men lite trött i tassen gör bara gott. Jag vet inte riktigt vart hon är just nu men det är ovanligt lugnt. Jag tror hon somnat gott. Att få lukta på granris var mycket bättre än känna lukten av äckliga hundar.
TACK FRUFILUR!!
Tisdag:
Bar ner Nemi till vattnet vilket hon fann väldigt skönt. Tyvärr kom en hundägare som seriöst trodde jag stod vid ån och höll i ett rep. När hunden gjorde ett utfall vart hon jätte förvånad över "att det var något i andra änden". Iq på folk måste verkligen ha rasat. Ägaren höll i vart fall i kopplet så hunden kunde bara göra ett utfall. Jag var dessutom med på noterna och sög tag i kopplet jag med i fall i fall. Hunden skällde och Nemi reste ragg och fräste. Tack och lov att hon inte slet sig och sprang sin väg. Jag trodde, för sista gången, att folk kunde lägga ihop ett å ett. Hundägaren såg mig på avstånd och jag gjorde bedömningen att hon höll i kopplet. Sen räkna jag med att även om hon skulle pasera nära skulle det inte vara värre än att det skulle gå. Nemi måste ju tyvärr vänja sig vid hundar då vi bor där det är populärt ställe att ta en promenad med sin hund. Funderar nu på att skaffa någon typ av blinkers halsband till Nemi att sätta om midjan för att hon ska lysa som en fyr. DÅ kanske folk fattar att det sitter något i gräset, i andra änden av repet.
Onsdag:
För att ge Nemi ännu mer fritt utrymme från dumma hundar och ännu mer dumma hundägare tog jag henne i ryggsäcks buren och gick bort till vårt picknick område från i somras. Jag hoppades området skulle ge ha lite positiva minnen för Nemi. Där till skulle vi vara ännu längre ifrån cykelbanan med dumma hundägare samt att Nemi kunde göra sig lite osynlig vid vattnet då det finns en bekväm platå i lägre markhöjd. På vägen dit kom en lös hund runt hörnet och många många meter efter dess ägare! Jag ville säga ifrån men såg allt på långt avstånd, för långt för att ropa tyckte jag. Vilka idioter de såg inte sin hund eller vad som fanns runt hörnet. Väl frame njöt Nemi vid vatten kanten men var ändå lite avvaktande. Viserligen var det bra att hon slapp se alla hundar men det gjorde ju också att hon inte kunde se om en hund vara på väg och vart därför helt tvungen att förlita sig på att jag hade koll. Å koll hade jag. Jag snurrade huvudet fram och tillbaka. Lät blicken svepa som en fyrs lyse över oroligt hav. Varje hund och dess ägare såg jag på långt avstånd och jag granska dem i sömmarna. Så mentalt slut jag vart sen.
Torsdag:
Picknick området var under omständigheterna det bästa så Nemi fick åka ryggsäck igen och sitta nere vid vatten kanten denna dag också. När ett underkylt regn börja falla bestämde hon sig för att hon ville hem och började gå själv. Bron var för läskig, för lite möjligheter att fly eller gömma sig så jag bar henne i famnen. Sen vågade Nemi sätta en tass för första gången där hon vart attackerad. Platsen verkade inte vara laddad för henne däremot stanna hon inte kvar för hon hade bestämt sig, hon ville hem. Hon gick riktigt duktigt hela vägen hem. In går bra, hon vet att målet är hemmets trygga vrå men ut samma sträcka vågar hon inte längre gå. Målet är påtok för osäkert.
Fredag:
Struntade jag i ryggsäcken och lät Nemi gå bitvis och bar henne bitvis.
Lördag:
Vart det en tidig och väldigt kylig morgon promenad då matte skulle vara borta under dagen. Nemi fattade verkligen inte poängen med att gå upp och ut SÅ tidigt. Frosten låg på marken, det var kallt även med finaste pippi tröjan på. Däremot var det väldigt lite hundar ute vilket var skönt. Att komma hem till en tonfisk supé passade damen.
Söndag:
Jag hade precis fått på Nemi selet och höll på att knyta skorna när ligans goa Frufilur sms:a. Hon undra om inte Nemi ville ute i ingemansland, vilket hon och även matte mer än gärna ville. Att vi båda skulle få slippa tänka på människor och hundar vore så gott. Eftersom vi var klara för ute färd bestämde jag att vi skulle vänta ute. Nemi gick första delen av sträckan ner till vattnet men halvägst kom en person med två stora hundar. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Aj vilken panik Nemi fick! Puff svans, FLY ja hon hade nog kunnat slita sig ur selet om jag inte hade varit med på noterna, vilket jag så klart var. När jag fått henne att varva ner insåg hon att medans hon hade panik hade hundarna försvunnit. Hon började sen gå över bron, till picknickstället men nej. Förr kunde hon gå själv men paniken kom nu när en människa mötte oss från andra änden. Så vi vände om och hamnade där hon blev attackerad. Platsen har hon inget minne av, tack och lov. Det är bara jag... Däremot kom det hundar och hon stressa ju upp sig direkt. Fast dessa ägare höll i kopplet mycket bra.
Så pep telefonen "taxin" var på plats. Nemi fick ta plats i ryggsäcksburen jag hade tagit med mig ut. Som bilen körde, i evigheter tyckte Nemi vad ska detta vara bra för "jam jam jam".Väl framme skuttade hon ur buren och man såg direkt hur avslappnad hon blev. Sen promenerade hon precis som en liten hund i kopplet. Det var inte tal om att vanka på en liten sträcka eller sitta still inte. Nej då vi promenerade och hon gick så fint så avslappnat och vi nöjt. Både hon och jag. Mörkret föll och jag satte på Nemi tröjan mest för att vi skulle se den svarta katten i änden av kopplet men så här duktigt har hon inte promenerat sen i somras. Hon gick en lång sträcka, så ledigt, så avslappnat och så duktigt. När vi vände om var hon lite trött och pep men matte tyckte det kunde göra henne gott att gå tillbaka till bilen själv. Hade hon "rasat ihop" av utmattning hade jag självklart burit henne men lite trött i tassen gör bara gott. Jag vet inte riktigt vart hon är just nu men det är ovanligt lugnt. Jag tror hon somnat gott. Att få lukta på granris var mycket bättre än känna lukten av äckliga hundar.
TACK FRUFILUR!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)