Vi hade faktiskt inte plats för en klösmöbel av den modell han hittat men självklart var jag intresserad ändå. Det är ju bara att skänka vidare till katthemmet! Så jag traska iväg för att hjälpa honom att bära hem den till mig.
Att säga att vi båda blev förvånade när en svart katt hoppade in i huset till klösmöbel är en underdrift. Ändå var hon ett tu tre där. Vi satte ner klösmöbeln och jag började gosa med den lilla skönheten vi senare kom att kalla Nemi. Jag försökte bedömma om det var en ute katt eller en hemlösing. Ibland är det inte lätt att veta. Då såg jag att hon hade en kompis, ja troligen en syster som vi kom att kalla Luna. Redan på avstånd såg jag hur mager hon var och hon halt illa. Då tvekade jag inte längre och båda togs in.
Trots efterlysningar efter konstens alla regler gick ingen ägare att hitta.
De hade hunnit bo hos oss några månader när de var friska, kastrerade och idmärkta. Nu skulle vi på allvar börja leta reda på ett framtida hem åt dem. De var redo för att omplaceras men kunde vi skiljas ifrån dem? Våra hjärtan hade smält, det förnekar vi inte men vi försökte tänka logiskt. När skulle det vara nog? När skulle det bli intagnings stop? Ja inte denna gång i alla fall. När vi såg hur underbart de funka med flocken och tom fick Kung Ramses att leka, vilket ingen annan katt innan hade fått, var det bara att inse. De var hemma och vi var så kära.
Vi vande oss snabbt vid vår stora familj på nio katter. Ja det var många katter men inte för många, inte för oss. Fast vi nog inte hade trott det från början. Systrarna trubbel, som dem kom att kallas, blev familjens busfrön. Ett frö som gjorde sig gott i flocken.
Tisdagen kväll den 7 september 2010 var en kall höst natt. Vi hade tvättstugan som så många gånger förrut. Anledningen att jag kommer ihåg just denna gång har så klart med en katt att göra. Och inte vilken katt som helst utan den vi kom att kalla Ronja.
Miljöbov som jag är öppna jag porten med dörröppnaren och dörren flög upp. Jag hann uppfatta en svart/vit katt som blivit skrämd. Så vitt jag visste fanns det ingen svart/vit ute katt på vår gård vilket fick mig att haja till. Jag satte mig på huk för att se bättre. Ronja vände på en femöring. Innan jag visste ordet av var hon inborrad i min famn och vägrade släppa greppet. Hon var inte mer än skinn och ben. Dessutom frös hon så hela hon skaka. Detta sa mig att hon antingen var på rymmen eller hemlös, i vilket fall som behövde hon hjälp.
Trots efterlysningar hittades ingen ägare och svart/vita katter är väldigt ”oatraktiva” på marknaden. Varför vet ingen säkert men trenden syns tydligt på alla katthem i Sverige samt i annonser på ex blocket. Så efter att ha i sju månader försökt hitta ett hem till Ronja insåg vi att vi var hennes hem. Det var här hon hade rotat sig, fått vänner och sin husse. Det kunde vi inte ta ifrån henne. Så även hon fick stanna.
Detta är berättelsen hur det gick till när jag skulle skaffa en katt och idag istället har tio. Visst ibland känns det som om jag håller på att förlora förståndet (eller är jag naiv som vägrar inse att det redan är förlorat) och när vi har sjuka katter (utöver den för oss vardagliga vård några av våra speciella katter behöver) är det en utmaning att räcka till. Men handen på hjärtat jag vill inte ha det på något annat sätt. Jag älskar min lilla familj, mina tio bebisar.
Den resa Matrix påbörja har säkert bara börjat. Vad som väntar runt hörnet vet ingen. Det har vi absolut lärt oss.
Denna berättelse handlar om de katter som fått stanna. Fler katter har korsat vår väg under dessa år men det får bli en egen berättelse.
