I november 2009 ringde en bovärd till det lokala katthemmet om en katt som strök på en inne gård. Efter efterfrågningar kunde han konstatera att katten inte bodde hos någon i området, katten hade troligen bara sök skydd i de gamla skjulen som fanns på gården. Mannen som ringde hade vunnit kattens förtroende genom att dela sin lunch med den. Köttbullar var jätte gott men mannen kunde inte ta hem katten och insåg att den behövde akut hjälp i kylan. Snön låg redan meter djup på backen.
Personen som tagit emot samtalet, en kontakt jag hade på det lokala katthemmet, kunde inte gå ifrån jobbet så nu ringde hon runt i hopp om att hitta någon som kunde ge sig av på kattjakt. Katthemmet var redo att ta emot katten, som kom att kallas Peppe, men den måste först fångas in. Så husse och jag drog på oss varma kläder, tog med en bur och gav oss i väg. Vi hittade gården och de otaliga gamla skjul och bodar som fanns där. Det var för mycket bråte att ta sig in, vilket vi hade fått tillåtelse att göra om vi kunde, och gömstället var perfekt för en liten katt. Vi lockade och väntade länge i kylan men ingen Peppe kom. Min kontakt hade även fått tag i en annan person som kom och avlöste oss. Husse och jag gick hem och nästan skamset njöt av värmen i lägenheten. Varför ska katter överges? Tvingas vara ute i väder och vind?
Någon timme senare gick vi tillbaka. Vår avlösare hade varit tvungen att gå till jobbet men vi missa inte varanndra med mycket. När vi kom till gården satt bovärden med Peppe i knät. Han hade sparat lite av sin lunch som han nu delade med katten.
Jag såg direkt att Peppe inte skulle uppskatta främmande personer. Han var på sin vakt vilket var förståligt med alla faror som fanns ute. Så jag bad bovärden ta ett grepp om nackskinnet på Peppe, vi skulle bara få en chans att få in honom i värmen ikväll. Ovant försökte bovärden men av rädsla att skada sin nya vän tappade han greppet. Det gav dock husse tillräckligt med tid för att hinna fram och fånga upp katten. Något riv sår fick Husse utstå men Peppe satt snart i buren vi hade med oss.
På vägen hem ringde min kontakt från det lokala katthemmet och undrade om vi behövde avlösning, hon hade nu slutat jobbet. Det var underbart att kunna svara ”avlösning behövs inte, vi har katten och är på väg hem”. Så hon åkte raka vägen hem till oss för att hämta Peppe och ta den till det jourhem som väntade honom.
Det visade sig att Peppe var en mycket handtam och gosig katt. Någon gång hade han defintivt haft ett hem men om han var på rymmen eller blivit utslängd kunde vi omöjligt veta.
Tyvärr slutar denna historia inte bra. Ett halvår senare, på sommaren tack och lov, rymde Peppe. Jag har inte hört något sen dess men jag tror aldrig de fann han igen.
