Nu tror jag att jag orkar berätta om vår svåra sorg. För en tid sedan fick våra två ljuvliga kattflickor, Nemi och Luna nämligen somna in pga beteende problem och sjukdom som gjorde att de kissade ”fel” och tuggade på allt. Då orkade jag inte berätta om det men jag visste hela tiden att jag en dag skulle, helt enkelt för att flickorna förtjäna verkligen mer än att tassa tysta bort i natten, ensamma, obemärkta och utan avsked. De förtjänar att minnas och deras liv hyllas.
I tre månader försökte vi omplacera flickorna för att testa om det hela bara var ett beteende problem rotat i att de helt enkelt inte trivdes hos oss. Vi hade annonser ute på många håll, vi tom försökte oss på en liten facebook kampanj. Vi sänkte våra egna normer och godkände ett fritt ute liv ifall det var det flickorna saknade. Det ända vi då ville var att den nya ägaren bodde lite ödsligt. En svara. Endast en person visade intresse för dessa flickor men svara aldrig på det svar jag skickade. Troligen tänkte dem sig ett ute liv i bostadsområde och det har jag för dåliga erfarenheter av för att våga att prova igen.
Under dessa tre månader blev situationen allt mer ohållbar och ingen trivdes. Vi torkade kattkiss flera gånger om dagen och många sladdar fortsattes tuggas sönder. Det mest hjärtskärande var ändå när flickorna började förstöra sina egna saker, sånt som dem älskade över allt annat så väl leksaker som sovplatser.
Det gick inte längre, allt höll på att gå förlorat och alla led.
Sorgen efteråt var utan tvekan det värsta jag någonsin varit med om men jag ångra inte mitt beslut. Inte en gång kände eller känner jag att jag gjort fel val eller att jag inte skulle ha testa allt. Jag känner bara sorg att det inte fanns ett annat val.
Även om det var med dåligt samvete kände jag efteråt lättnade att jag nu kunde lämna mitt täcke framme för att gå på toa på natten, att jag inte behövde städa hemmet 6 gånger (eller mer) om dagen eller att jag kunde lämna mobil laddaren framme utan att sladden tuggades av. Det gick ju att leva igen. Hur mycket vi hade offrat vart först nu uppenbart. Även de övriga katterna blev som ombytta, nu vart det tydligt hur dåligt alla mått.
Vi har all anledning att tro att flickorna hade mer besvär och ont av sitt medfödda halsfel, som de stillade med att tugga, än vi förstod.
Saknaden av dessa underbara individer är emellertid stor. Än har jag svårt att skära gurka och inte skära av en generös stor bit av knosten och lägga på golvet till Nemi. När jag öppnar en burk kikärtor förväntar jag mig än att Nemi ska komma farandes i stor iver. Gurka och kikärtor var det bästa tösen visste. Min svarta skönhet som så ofta var en spinnande och kloandes boll i famnen. Jag kommer aldrig mer få sniffa hennes nacke, hennes lukt var så annan från de andra. Det är ännu svårt att bädda rent då jag förväntar mig en glad Luna som vill leka monster under lakanet. Jag saknar Lunas säregna jamande, hur hon tog en ände av snöret medans jag höll andra och gick på tur i lyan, hur skickligt hon listade ut hur alla aktiverings leksaker funka och hur hon brukade banka skiten ur ”barbapappa” för att låt mig veta att den var tom, dags att fylla på!
Mina älskade töser, jag saknar er så vår tid tillsammans vart allt för kort men tass avtrycket ni lämna i mitt hjärta varar för evigt. Tack för allt.
I tre månader försökte vi omplacera flickorna för att testa om det hela bara var ett beteende problem rotat i att de helt enkelt inte trivdes hos oss. Vi hade annonser ute på många håll, vi tom försökte oss på en liten facebook kampanj. Vi sänkte våra egna normer och godkände ett fritt ute liv ifall det var det flickorna saknade. Det ända vi då ville var att den nya ägaren bodde lite ödsligt. En svara. Endast en person visade intresse för dessa flickor men svara aldrig på det svar jag skickade. Troligen tänkte dem sig ett ute liv i bostadsområde och det har jag för dåliga erfarenheter av för att våga att prova igen.
Under dessa tre månader blev situationen allt mer ohållbar och ingen trivdes. Vi torkade kattkiss flera gånger om dagen och många sladdar fortsattes tuggas sönder. Det mest hjärtskärande var ändå när flickorna började förstöra sina egna saker, sånt som dem älskade över allt annat så väl leksaker som sovplatser.
Det gick inte längre, allt höll på att gå förlorat och alla led.
Sorgen efteråt var utan tvekan det värsta jag någonsin varit med om men jag ångra inte mitt beslut. Inte en gång kände eller känner jag att jag gjort fel val eller att jag inte skulle ha testa allt. Jag känner bara sorg att det inte fanns ett annat val.
Även om det var med dåligt samvete kände jag efteråt lättnade att jag nu kunde lämna mitt täcke framme för att gå på toa på natten, att jag inte behövde städa hemmet 6 gånger (eller mer) om dagen eller att jag kunde lämna mobil laddaren framme utan att sladden tuggades av. Det gick ju att leva igen. Hur mycket vi hade offrat vart först nu uppenbart. Även de övriga katterna blev som ombytta, nu vart det tydligt hur dåligt alla mått.
Vi har all anledning att tro att flickorna hade mer besvär och ont av sitt medfödda halsfel, som de stillade med att tugga, än vi förstod.
Saknaden av dessa underbara individer är emellertid stor. Än har jag svårt att skära gurka och inte skära av en generös stor bit av knosten och lägga på golvet till Nemi. När jag öppnar en burk kikärtor förväntar jag mig än att Nemi ska komma farandes i stor iver. Gurka och kikärtor var det bästa tösen visste. Min svarta skönhet som så ofta var en spinnande och kloandes boll i famnen. Jag kommer aldrig mer få sniffa hennes nacke, hennes lukt var så annan från de andra. Det är ännu svårt att bädda rent då jag förväntar mig en glad Luna som vill leka monster under lakanet. Jag saknar Lunas säregna jamande, hur hon tog en ände av snöret medans jag höll andra och gick på tur i lyan, hur skickligt hon listade ut hur alla aktiverings leksaker funka och hur hon brukade banka skiten ur ”barbapappa” för att låt mig veta att den var tom, dags att fylla på!
Mina älskade töser, jag saknar er så vår tid tillsammans vart allt för kort men tass avtrycket ni lämna i mitt hjärta varar för evigt. Tack för allt.
 |
| Nemi |
 |
| Luna |
