Ute vistelser

Nemi får eller rättare sagt ska ut varje morgon innan matte ens får äta frukost. Redan utanför porten kan hon gå själv och hon går precis lika bra som en hund i koppel. Ja bortsätt från att hon enligt mig går på fel sida om träd, lyckstoplar mm men egentligen är det ju jag som går på fel sida. En katt har ju aldrig fel.

De övriga "ute katterna" vill någon gång ibland bara. I sommar har jag, som ni vet, tagit med 3-4 katter samtidigt och tjudrat fast på gräsmattan. Självklart har jag varit med och vakat som en hök. Att sitta fast tjudrar även i lång rep begränsar dock möjligheterna att utforska och framför allt utesluter det den egna stunden med matte.

Så i Söndags fick Luna komma ut efter att matte varit uppe med Nemi och ätit en efterlängtad frukost. Luna sin vana trogen ville bli buren till rätt plats sen gick hon sista metern ner till stenen i vatten och blev sittande där i över en timme. Även om hon inte var direkt social tillsammans med mig märks det att hon uppskattar att det bara var hon och jag, att jag håller i kopplet snarare än "tjudrar fast henne" osv. Jag inser dock just hur duktig Nemi är på att gå i koppel när man ser Luna som en padda på gräset.

Igår skulle Ronja få komma ut men regnet öste ner. Hon gillar inte ens små droppar vatten. Så hennes promenad fick bli idag. Tösen har uppenbarligen gått upp i vikt igen, tror hon har samma hormon fel som Freya, så selet behövde ställas om. Ronja bär man också ner till "uteplatsen" om inte annat för att det ända hon kan tänka sig att gå är att springa raka vägen hem. Mycket av den ångesten har dock börjat släppa och Ronja vågar utforska mer ute. Först fryser hon till is medans hon bedömmer situationen. "Är jag i fara"? Sen slappnar hon av och börjar prata väldigt. Då vill hon höra min röst så hon vet hon inte är dumpad ensam ute. Så hon vill veta om jag finns med och i och med det en försäkring om att hon ännu har ett hem. Sen börjar hon utforska. Idag satt hon mycket stilla, kanske ett lite inlärt beteende då hon de senaste gångerna ute varit fast tjudrad?

Plötsligt kom där en hund på stigen. Jag såg direkt att ägaren till hunden vart lite osäker. Han var till åren kommen och därför lite ostadig. Så jag tog upp Ronja i famnen. Då skrocka gubben så gott och sa till sin fyrfotade vän "du som alltid blir tokig när du ser katter. Nu viftar du på svansen". Så jag satte mig på huk. Ronja och hunden tittade stort på varann båda helt lugna och trygga. Så gubben lät hunden gå lite närmre och sen sträckte jag fram mitt knyte. Ronja och hunden gav varann en liten nos puss. Hunden viste inte vad han skulle tro, hon verkade ju som en super härlig brud ju! Han var så glad över sin nyfunna vän. Ronja däremot blev lite förnärmad. Vad var det för typ som trodde han kunde pussa på henne så där?! Hon är ju en fin dam med gott rykte. Hon kan väl inte ses med hundar heller. ;)

Ronja

Att får följa utvecklingen hos en katt är alltid en spännande resa som jag är glad att jag får vara med på. För mindre än ett år sedan när Ronja snubbla in i våra liv visste hon inte vad en leksak var. Faktum är att hon visade inga jakt instinkter, som lekstunder egentligen är, alls. En varnings signal om att hon nog togs från sin mamma för tidigt. För dessa instinker brukar mamma katt lära sina barn mellan den 8 och 12 veckan. Det är därför lag på att kattungar inte får säljas innan 12 veckan i Sverige. Kattungen är inte redo innan.

Allt det där som man normalt ser hos en katt: att en tappad pappers tuss på golvet direkt ska utforskas och snart har lockat till lek fanns inte alls hos Ronja. Hon hoppade till mer rädd än något och gick sen bara därifrån.

Vi lockade och hon fick även titta på hur de andra katterna lekte. Sakta började kugghjulen snurrar och snart vågade hon sig på att leka med ett snöre. Det var inte för stort och läskigt. Ronjas lek var dock helt som en kattunges, det vi brukar kalla okontrollerbart sprattel.

För att ge alla katterna en kvalitets lekstund började vi stänga in oss med en i taget. De övriga fick vänta utanför nätdörren. I början brydde sig inte Ronja men snart tog nyfikenheten över och hon satt utanför dörren. Så småning om längtade hon efter sin stund, sin tur, att få prova på det hon sett de andra katterna göra.

Gismo vart helt klart hennes lekguru och som väntat Gismos fluga vart leksaken Ronja valde.

Idag far Ronja runt precis som Gimo i jakten på flugan. Hon blir så ivrig att hon börjar jama medans hon leker. Ett frustrerat jamande som går högre och högre upp i ton."Det är så roligt, det är så roligt, det är så roligt" tycks Ronja säga.

Härligt att se dem utvecklas och att även kunna ta igen sånt som först tycktes ha gått förlorat.