Allt väl

Nemi visar INGA syptom alls och av allt att dömma tror jag hon klarade sig helt oskadd. Inte en ända reva. Detta trots att hon låg på rygg med en hund över sig men käftarna nådde henne inte. Runt min tumme ser man tydligt hur hunden fick grepp med både över och under käke och jag är så glad att det inte var Nemis tass.

När jag stod och lagade mat ikväll kom Nemi och strök sig runt mina ben. Nog för att mina katter är optimister och vill ha något gott men Nemi är aldrig en av dem som tigger. Hon sitter alltid snällt stilla intill och hoppas på att hon ska få gurka eller konserverade champinjoner. Inte hellre ikväll ville hon ha något ätbart. Hon strök sig bara mot mig, tittade upp och när hon fick ögon kontakt med mig blinkade hon sakta sen lutade huvudet mot mitt ben innan hon gick vidare. Djur kan verkligen kommunicera!

Senare fick jag även lyfta upp Nemi till mig i tv soffan och hon satt kvar en lång stund. Det tror jag bara att jag har fått göra med henne en gång förrut under de två år hon bott här. Modiga tösen.

Vi har inte varit ute mer idag jag är lite ur gängorna kanske pga antibiotikan, det som hänt eller bara för att kroppen nu fokuserar på att läka. I morgon ska i alla fall Nemi och jag gå ut i vanlig ordning. Hoppas hon vågar promenera lite.

Dagen efter dagen före

Jag har ont men inte värre än att jag fick sova. Tre fingrar går inte att böja och höger tumme känns som den kommit ikläm emellan städet och en slägga. Det verkar dock som jag lyckades. Jag fick skadorna och Nemi är helt oskadd. Ja vi ska inte ropa hej helt än men det verkar lovande.

Till att börja med igår var jag orolig som få om Nemi någonsin skulle våga gå ut igen. Senare på kvällen började jag bli orolig om jag någonsin skulle våga ta ut henne igen. Nu när jag så smärtsamt var medveten om farorna. Denna gång hade vi tur i oturen, det gick under omständigheterna bra men sannolikheten att man har den turen en andra gång är inte stor och risken finns att det skeer igen. Sen började intala mig att jag får inte vara för mycket hönsmamma. Precis som jag alltid haft hjärtat i halsgropen när en kattunge i hushållet har klättrat högst i en klösmöbel måste man låta dem göra det. Och jag måste låta Nemi få vara ute. Hon älskar det. Det är vad som ger hennes vardag en guld kant.

Husse påpekade dock att vi måste också kolla så att Nemi inte lärt sig att hon kan slingra sig ur selet. För kunde hon det ja då var det bara att glömma promenaderna.

Idag ville jag bara få denna första promenad överstökad. Så det var i stort sett det första jag gjorde idag. Hela tiden hade jag i bakhuvudet tanken att jag måste bete mig som vanligt. Om jag gjorde en stor sak av det ja då skulle Nemi  känna av det och bli orolig bara för att jag var orolig.

Jag tog på henne sele, livrädd att bara det skulle ge henne panik men inte min modiga Nemi inte. Hon hjälpte till som alltid. Medans jag satte på mig ytterkläderna fick hon otåligt streta och dra lite i kopplet. Hon visade INGA tecken på att hon viste hur hon skulle ta sig ur selet. Antagligen han hon aldrig igår uppfatta att hon var lös. Allt gick så fort.

Som alltid tog jag henne i famnen när vi gick ut ur lägenheten, in i hissen och ut genom porten. Sen ville hon ner. Det märktes direkt att hon inte gick som vanligt. Hon tog en annan väg först innan hon vände om och gick vår vanliga väg. Svansen var i vädret men hon hade inte samma glädje språng som annars. Hon gick till första gräsmattan och stannade där. Hennes normala "Yeah nu ska vi ner till vattnet" var helt bort blåst. Hon vågade inte gå långt men det var så klart helt okej för mig.

Så fick hon syn på en liten hund på långt avstånd minst 15 meter bort. En hund som inte alls påminde om den igår och som var mindre än Nemi själv men direkt började hon minnas. Hon spände blicken i hunden och följde den noga.

Jag satt på huk så att jag fanns men inte förstora hennes rädsla. Att rycka i kopplet eller slita upp henne i famnen hade bara signalerat "FARA" och hon hade blivit fullständigt livrädd. När hunden var borta kliade jag henne bakom örat och tog upp henne i famnen för ett snabb "duktig tjej kram".

Nemi skakade och jag borde ha tänkt på att chock blir värre om man fryser aldrig så lite. Det gäller både människor och djur. Därför skulle jag haft med Nemis tröja.

Att vara högt uppe i min famn insåg Nemi var en stor trygghet. Så ett tu tre sprang hon högt upp i ett träd. Högre än jag kunde nå men jag hade henne i koppel. Där ifrån kunde hon tryggt spana på världen och ingen dum hund kunde nå henne.

Sen drog jag vänligt i kopplet och hon började osäkert och klumpigt klättra ner men jag var beredd och tog emot henne. Att vara på marken var läskigt men det är bra att hon får chansen att utmana sig själv.

Därefter tog jag henne i famnen och gick hem. Det fick bli en liten stund ute idag. Nu har Nemi somnat i hängkorgen på balkongen. Där är det tryggt.

Ska försöka lista ut tillsammans med Nemi vad som blir den bästa typ av rehabilitering för henne.