Det var verkligen inte en bra väder dag för rehabilitering. Regnet hängde i luften och som det blåser. I normala fall hade Nemi pipit "stäng av vinden mamma" och varit lite sur över min oförmåga att kunna göra det. Nu skulle även rädslan för farorna övervinnas.
Direkt när vi kom utanför porten ville hon ner, kan gå själv. Hon gick till samma gräsmatta som igår. Jag vill emellertid inte att det ska bli en barijär "hit men inte längre" så innan hon rotat sig mana jag vänligt på på samma sätt som före och faktiskt min modiga tös vågade! Hon gick runt hörnet och hela 5 meter. Osäker, spänd som en fiol sträng men hon gick för egen maskin. Återigen använde jag tekniken att ändra kropps hållning (något vi gjorde med Hobbe förr) för att ge Nemi en mer självsäker och avspänd hållning. Reste upp svansen, klia bakom örat och avbröt henne varje gång hon fokusera på "faran" dvs spände kroppen av rädsla helt i onödan. Det är en sak att vara rädd när hon ex ser en hund men rädd för rädd skull funkar inte. Det ska tränas bort.
Sen vände hon och gick tillbaka till samma fläck som igår. Helt okej. Hon får ta detta i sin takt. Ev kommer jag längre fram bära henne förbi stället där attacken skedde och sen längre bort där vi hade picknick i sommar men det blir längre fram.
Hon vågar verkligen inte slappna av, njuta av att vara ute. Inte heller vågar hon fokusera på sina älskade fåglar. Nej fokusen ska vara på allt som skeer runt om. På något sätt får jag lära henne att den vakan tar jag. Koppla av du och njut. Hur jag ska lyckas med det är jag inte helt säker på.
Så kom den lilla hunden vi såg igår men närmre denna gång. Ja absolut inte nära. Vi står på gräsmattan och hundägare går nere på cykelbanan 7-10 meter bort. Nemi frös till is. Ren skräck syndes i ögonen. Under den lilla bråkdelen av en sekund som jag tittade på hunden, gjorde en bedömning av ägaren och vart de var på väg kickade Nemis fly instinkter in och hon for upp i första bästa träd.
Det är viserligen bra att hon flyr upp i träd men vi kommer möta många hundar ute och jag kan dels av praktiska själ inte ha en katt som ska upp i träd varje gång. Därtill finns ju risken att hon klättrar högt och fastnar. Så när Nemi kommit en meter eller så upp i trädet och satt som en ekorre mot dess stam lyfte jag ner henne.
Hon hade panik som gjorde att hon inte kunde tänka klart varpå min första uppgift var att få henne att varva ner och känna sig trygg. Så jag stod med henne i famnen tills hon andades normalt och satte mig sen på huk så hon indirekt var i marknivå och såg hunden passera.
Nemi strosade sen lite på sin fläck men ut med en busk rad så hon har ryggen fri när en annan hund kom. Samma panik igen och vilja att fly upp i trädet. Så jag tog henne direkt i famnen, mest av rädsla att Nemi i paniken ska lyckas slita sig ur selet. Hund ägaren stannade nere på cykelbanan och pratade med en bekant. Detta gav Nemi en god chans att i min famn se hunden som nu stod stilla knappt 10 m bort. Nemis andning var häftig men jag gjorde ett purr ljud bakom örat och strök henne över huvud, nacke med näsan vilket är lite av en simulation till hur en mamma katt hade gjort för att lugna sin kattunge. När vi satt där kom en människa som bestämde sig för att gena över gräsmattan och gå förbi oss men det gick bra. Den främmande människan brydde sig inte Nemi om ett dugg.
När hunden börjat gå iväg satte jag ner Nemi men nu orkade hon inte mer. Hon hade sk puff svans, strök ut med marken och letade efter trygghet. Så jag kliade henne bakom örat, strök ner svansen. Bättrade på kroppsställningen och bar sen in henne. På väg från hissen till vår dörr ville hon som alltid gå själv men nu var det "fly fara" attityd i Nemi var på jag tvärnitade henne. Tvingade henne att lugna ner sig innan hon fick fortsätta sista sträckan hem.
Inne ville hon få av sig selet fort och verkligen krypa ihop i hemmets trygga vrå. Det dröjde dock inte länge förrän hon kom till mig och sökte gos, uppmärksamhet och tröst.
Jag är nådigt förbannad över dessa ärr som hundägaren orsakat Nemi. Förr brydde hon sig inte det minsta över hundar. Hon höll gärna ett litet öga på dem men avbröt aldrig vad hon höll på med. Hoppas hon kommer över den värsta rädslan.
