Fast jag vet hur mycket katter hatar baytril, en antibiotika, gav jag mig på att ensam ge Ronja hennes medicin idag. Kanske är det värmen som påverkat min förmåga att tänka, ja låt oss skylla på det. I alla fall jag resonera som så att Ronja är ju så snäll och hanterbar. Det jag glömde ta med i ekvationen var just det faktum att detta var andra tabletten. Hon visste hur horribelt den smakar, trots köttaromen. Liten söt Ronja hitta ett monster i sig och eftersom matte varit slarvig med att klippa klor gick poängen till Ronja. Poängen inte segern. För det spelar i stort sätt ingen roll hur mycket en katt klöser mig, jag ger mig inte så vida inte katten kan skada sig fysiskt eller psykiskt.
Första försöket hosta Ronja upp medicinen men sen slank den ner. Ronja skutta trumpet ifrån köket och den dumma mamma som bara stod och log. Ja där stod jag med rivsår på armar och händer men allt jag kunde göra var att le. Ni förstår jag hade inga ärr från Ronja än. Nu har jag det.
Japp kattgalen.
