Föregående inlägg rev upp sår och minnen över Kalle, en katt jag försökte hjälpa men som det inte gick bra för. Någon timme senare på min söndags promenad får jag syn på en katt. Den sökte skydd i ett trä bås intill en fotbolls plan. I en halvtimme satt jag och prata med hen som höll sig på ca 5 m avstånd. Som den hunger jama. Hela tiden var jag dock medveten om att denna gång fanns det inte mycket jag kunde göra men kanske jag hade tur. Kanske om jag fick komma när skulle det visa sig vara en ute katt?! Utan en tanke på hur tungt motsatsen skulle bli att bära närma jag mig katten. Den backa och jag visade den respekt. När spänningen hade släppt närmade jag mig igen och hen tittade vädjande på mig "va snäll mot lilla mig". Den hade inget halsband och ingen synlig idmärkning. Detta var ingen katt, det var ett vandrande skelett. Minst lika illa som vår älskade Oliver/Oskar om inte värre. Ryggkotorna sköt upp som bergs toppar, det sjönk in vid revbenen och höft kulorna kändes tydligt. Hen skaka, självklart av osäkerhet men också av utmaning, hunger och kyla. Det fanns INGET som stod emot de kalla vindarna.
Jag utröna alla små halmstrån som kanske gick att finna men insåg snart, det fanns ingen möjlighet att hjälpa hen. Pga ekonomin är ju mina egna katter inte vaccinerade. Vi väljer att vaccinera varje år just för att med goda marginaler kunna ta in katter som dessa. Vidare är det för mycket kaos i vår flock nu med special foder mm. Vi har inte ens ett rum att utlåna, eller en dörr att sätta upp då allt nyttjas av våra egna sjuklingar. Där till har vi inte råd med omsorgen en katt som denna behöver. Förr har hitte katter fått låna från våra katters vårdkonto, det som inte längre finns kvar.
Ingen logik i världen kan dock läka mitt nu sprickande hjärta!
Självklart anmälde jag den till katthemmet när jag kom hem men jag vet hur det ser ut. Hur fullt dem har det, dem kan troligen inget göra. Dem bad mig mata den så den håller sig i område, överlever lite till och blir lätt fångad MEN det är i väntan på en hjälp som jag inte ens vet om den kommer. Därtill börjar jag mata den kommer jag ha den 100 % på mitt samvete. Jag kommer inte kunna låta bli att mata den varje dag men logiskt sätt inser jag att det kommer jag inte kunna göra. Jag kommer aldrig orka gå upp dit varje dag med hur jag mår och allt jag redan har att stå i. Dock har jag svårt för att välja mitt och min egen hälsa när det gäller ett liv. Då känns det bara självklart att gå genom eld å vatten om så behövs för att hjälpa till.
Så allt jag kunde göra denna gång var att klappa den på huvudet å önska den lycka till?!
FY FAN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar