Så närmade sig året 2008 sitt slut. Det var 12 dagar kvar till julafton när telefonen på eftermiddagen ringde. Det var en person jag lärt känna från katthemmet. Hennes första mening båda väl inte helt gott för mig: ”jag vet att du inte är jourhem men”....
Nej jag var inte jourhem av den enkla anledningen att jag misstänkte hur svagt mitt hjärta var. Jag kände mig själv, alla jourhems katter skulle jag vilja adoptera vilket rent logiskt var otänkbart.
Kvinnan i andra änden av luren berättade ändå varför hon ringde. De hade fått in en katt som var svårt sjuk och så här nära inpå jul hade de ont om jourhems platser, då många jourhem åker bort. Av de få de där till hade hade ingen kunskapen att kurera en så här sjuk katt. Det var därför hon ringde mig. Hon visste att katten, som vi kom att kalla Gismo, hade störst chans att överleva om han kom till mig. Så därför ringde hon fast hon visste att jag inte var jourhem. Som om inte detta räckte för att få mig att vekna berättade hon vidare om Gismos öde. Det blev väldigt svårt att inte säga ”javisst” på stående fot men jag lyckades ändå säga ”får jag ringa upp”.
När jag lagt på luren tittade jag på husse och innan jag hade hunnit berätta vad jag hade fått höra visste han vad jag skulle säga. Vi försökte bolla och tänka logiskt men det var klart vi inte kunde säga nej.
En timme senare hämta vi hem Gismo. Han var verkligen i dåligt skick och när han flera månader senare mot alla odds vart frisk hade vi blivit totalt förälskade. Så han adopterades.
Nu fick dock katthemmet lova mig att INTE be mig vara jourhem igen. Istället erbjöd jag mig att ställa upp som stöd åt jourhem. Någon annan fick ta hand om ev sjuklingar men per telefon eller mail kunde jag dela med mig av mina kunskaper.
Jag trodde väl detta sätt skulle bromsa inströmningen av katter. Så fel man kan ha.
Katterna fick nu en ny stor katt-tv, ett 220 liters vilket vart mycket omtyckt. Att de sen fick en på 110 l också gjorde dem bara överlyckliga. Den sista började dock läcka något år senare och fick läggas ner. Även vandrande pinnar flyttade hem till oss, de såg mycket goda ut ansåg katterna men inte heller dem serverades till lunch. Anledningen att det blev pinnar var dels för att jag finner dem mycket häftiga men det var faktsikt så på denna tid att jag längtade efter fler djur. Jag behövde dock något som var billigt i drift och som inte var tidsödande. Alltså var pinnar perfekt.
Vår familj bestod alltså nu av sju katter, två akvarium (en hel del fiskar med andra ord) och några vandrande pinnar. Det räckte väl?
Fortsättning följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar