Stackars Gavve

Denna vecka har jag varit sällskaps dam åt Gavve då frufilur inte varit hemma. Detta har gett mig en god chans att lära känna Gavve. Han fysiska hälsa är på god väg att återställas. Med lite tid kommer magerheten och näringsbristen jag misstänker han har försvinna. Hans emotionella behov är dock under större behov av att ses till vilket både jag och frufilur gör så gott vi kan med men bäst hade det så klart varit med ett eget hem. Sen tidigare har jag fått rapporter om hur svårt Gavve har för transport bur, främst när han ska tas från hemmet. Detta stärker min misstanke om att hans tidigare hem stoppa honom i en transport bur, bar ut honom till okänt område för att sen sonika släppa ut honom och överge han. Det är tyvärr inte ovanligt att folk som ledsnar på sin katt gör så. Detta trauma (att de som älska honom övergav han) och den tuffa fajt det vart för honom ute (ena dagen hade han mat och varm sovplats för att nästa inget) har gjort att Gavve tror att han är inget värt. (Så sorgligt och mina tårar bränner i ögonen när jag skriver detta.) Enkelt förklarat han anklagar sig själv för det som hände och det gör han mycket osäker men också ilsk. Inte ilsk mot oss, inte alls, men man ser att i ena stunden skäms han för att han är katt, ja för att han finns och nästa bli sur till sättet: "men jag vill finnas". Första gången jag såg det var när han genom nätdörren hälsa på Frufilurs katt. En kompis vill han ha men så fort han känner sig liten eller av någon anledning osäker på sin plats reagerar han utåt "respektera mig". Hela tiden av rädsla att bli behandlad som inget värt. Lika så när han utforska hemmet. Han vill inte att man ska vara i samma rum, "jag vet att det jag gör är fel eftersom jag är fel så det är bäst att du inte ser mig". Han har ingen självkänsla. Stackarna att behöva känna så. Att folk inte fattar vilken skada de orsakar, katter är levande, kännande varelser!! Däremot är det inte "kört" för Gavve, absolut inte. Detta går att rehabilitera med tid, ömsint kärlek och omsorg.