Natten i helvetet

Igår kväll stod tio utsvultna katter i köket. De hade varit utan mat i fyra timmar så nu var döden nära.... Ramses satt som på nålar vid det toma matbordet, hans nöd var total och vad gjorde matte? Hämta kameran...

Ramses och digerdöden..

Att smusla med en skål mat till Ramses var helt uteslutet så istället dök jag ner i havet av katter, plockade upp en mycket snopen Ramses och stängde in mig i sovrummet med honom.

Någon fick för sig att jaga någon varpå jag rya från sängen "lägg av" sen var det husefrid. Respekt för tanten! Hobbe började sjunga och jag spetsade öronen för att insupa härligheten ifall att idag... Svårt att inte tänka. Han sjunger så vackert och jag mindes hur tyst det var i lyan för något år sedan när han var inlagd på sjukhus. Den gången började han sjunga redan i bilen på väg hem och som jag grät av lycka.

Sen började jag planera morgonen. Sannolikheten att Hobbe hade ro att sova gott när jag vakna var liten. Mer troligt var det att tio katter skulle skrika efter nåd och ende på hunger nöden. Att gå hemifrån utan att servera mat var otänkbart med en lös Ramses. Hans år av hemlöshet gör han till ett monster när han tror att maten är slut. Direkt börjar han fajtas för sin överlevnad. Att stänga in Hobbe i buren, servera de andra mat och sen ta på sig ytterkläder och gå nja det kändes omöjligt. Hobbe har panik i bur, att vara instängd, isolerad från de övriga som dessutom får mat som han hungra efter.... Nej hela buren skulle hoppa i hallen i hans ivriga försök att ta sig ut, paniken skulle vara total och det skulle antagligen inte gå att söva honom. Där till hur skulle jag i det läget få in den katten i en bur om han inte låg och sov? Bästa alternativet var helt klart att servera mat, låta Hobbe äta en foder kula eller två så hans garde var sänkt nog för mig att kunna nappa honom. Det lät som en fungerande plan.

Sen somna jag en liten stund. I det absolut tidigaste morgontimmar, de som ingen normal människa ens räknar som morgon timmar hade Ramses fått nog. Först satt han på fönsterbrädan ovan mitt huvud och YLA.... Jag försökte ignorera honom var på han började använda mig som studsmatta. Jag knuffa undan den numera billiga katten och försökte somna om. Ramses tänkte väl i några minuter och kom fram till nästa lösning för att lösa hans problem: bita matte! Att hon hade mage att svära till - tyckte Ramses kärringen får skylla sig själv. Jag drog täcket tätt om mig var på Ramses desperat försökte gräva fram en fot att bita i. När inte detta lyckades insåg katten att matte var ju inte helt täckt av täcket och satte därför klorna i håret och drog!

Puuh

När klockan sen ringde masa jag mig upp och öppnade dörren. Gismo var otröstlig då han inte fått sova hos matte. Ramses återförenade sig med sin brud och började maniskt och hysteriskt tvätta liten Ronja. Ja jag tror han i sin hunger börja halluciera att hon var en skinka.... De övriga väntade mest på att få mat, nu nu måste ju tortyren ta slut. Icke matte gjorde sig iordning.

När chauffören ringde plockade jag slutligen fram mat. Å halleluja äntligen mat! Hobbe vägrar äta. Han var hungrig men ack så smart och fin känslig.  Han höll sig bestämt på två meters avstånd från mig. Det gäller i det läget att ha is i magen, låtsas som inget och bete sig helt normalt. Inte så lätt när man är nådigt stressad pga tiden. Min kompis som skulle till jobbet väntade ahhh! Jag la mat på golvet. Hobbe var intresserad men nej.... Tillslut försökte han gå runt mig och äta av det som låg lite bortom mig. Jag slängde mig fram, sög tag i liten stackars Hobbe och tryckte in han i buren som väntade. Det fanns inget möjlighet att lyfta fint, locka in han i buren osv. Hade jag gjort det hade han smitit och/eller rivit sönder mig. Sen kunde jag glömma att försöka igen. Både Matrix och Hobbe får man en chans på. En.

Med Hobbe i buren, desperat försökandes ta sig ut slängde jag på mig kläderna och ut genom dörren. Kylan och den främmande miljön avbröt Hobbe i hans rymnings planer. Vännen väntade och körde oss till veterinären.

(Tack kära du!)

En person stod före mig i kön på klinikens reception. Jag hörde samtalet. Sköterskan frågade vad kundens katt hette, dubbel kollade ägarens namn och att de hade rätt telefonnummer allt läste hon noga från data skärmen. Sen kommer jag.. "Hej" säger sköterskan förtroligt och fortsätter "du skulle komma med Hobbe idag va å Ztiss i eftermiddag". Ja dem kan mina katter. Att det stod rätt ägare på katten behövde inte dubbel kollas sköterskan viste att namnet som stod i journalen stämde med personen som stod framför henne. Sen säger hon "det är fortfarande mobil nummer ***?" Utan att ens titta på skärmen. Hon kunde mitt nummer utantill. Ja vi bor på denna klinik. ;)

Inne i mottagnings rummet fick vi ta av locket på Hobbes bur. Han var nu helt stel frusen av skräck. Ren skräck syndes i ögonen, mitt hjärta brast. Även om jag vet att kliniken kan mina katter innan och utan till så förklarde jag igen att detta är min ytterst speciella katt. För att bäst förklara honom: han har autism. Veterinären lyssnade på Hobbes hjärtan medans Hobbe fick ligga kvar i sin nu halva bur. En snabb titt på tänderna visade att en framtand måste dras ut.

Sen frågade veterinären om Ztiss som han viste skulle komma på eftermiddagen. Jag förklarade hastigt min oro och veterinärens oro när jag nämnde bara vikt uppgången gick inte att ta miste på. Han tänkte direkt "det kan vara"... Det såg jag. Ja vi får se och vi får se hur det gått för Hobbe.