Jag har ont men inte värre än att jag fick sova. Tre fingrar går inte att böja och höger tumme känns som den kommit ikläm emellan städet och en slägga. Det verkar dock som jag lyckades. Jag fick skadorna och Nemi är helt oskadd. Ja vi ska inte ropa hej helt än men det verkar lovande.
Till att börja med igår var jag orolig som få om Nemi någonsin skulle våga gå ut igen. Senare på kvällen började jag bli orolig om jag någonsin skulle våga ta ut henne igen. Nu när jag så smärtsamt var medveten om farorna. Denna gång hade vi tur i oturen, det gick under omständigheterna bra men sannolikheten att man har den turen en andra gång är inte stor och risken finns att det skeer igen. Sen började intala mig att jag får inte vara för mycket hönsmamma. Precis som jag alltid haft hjärtat i halsgropen när en kattunge i hushållet har klättrat högst i en klösmöbel måste man låta dem göra det. Och jag måste låta Nemi få vara ute. Hon älskar det. Det är vad som ger hennes vardag en guld kant.
Husse påpekade dock att vi måste också kolla så att Nemi inte lärt sig att hon kan slingra sig ur selet. För kunde hon det ja då var det bara att glömma promenaderna.
Idag ville jag bara få denna första promenad överstökad. Så det var i stort sett det första jag gjorde idag. Hela tiden hade jag i bakhuvudet tanken att jag måste bete mig som vanligt. Om jag gjorde en stor sak av det ja då skulle Nemi känna av det och bli orolig bara för att jag var orolig.
Jag tog på henne sele, livrädd att bara det skulle ge henne panik men inte min modiga Nemi inte. Hon hjälpte till som alltid. Medans jag satte på mig ytterkläderna fick hon otåligt streta och dra lite i kopplet. Hon visade INGA tecken på att hon viste hur hon skulle ta sig ur selet. Antagligen han hon aldrig igår uppfatta att hon var lös. Allt gick så fort.
Som alltid tog jag henne i famnen när vi gick ut ur lägenheten, in i hissen och ut genom porten. Sen ville hon ner. Det märktes direkt att hon inte gick som vanligt. Hon tog en annan väg först innan hon vände om och gick vår vanliga väg. Svansen var i vädret men hon hade inte samma glädje språng som annars. Hon gick till första gräsmattan och stannade där. Hennes normala "Yeah nu ska vi ner till vattnet" var helt bort blåst. Hon vågade inte gå långt men det var så klart helt okej för mig.
Så fick hon syn på en liten hund på långt avstånd minst 15 meter bort. En hund som inte alls påminde om den igår och som var mindre än Nemi själv men direkt började hon minnas. Hon spände blicken i hunden och följde den noga.
Jag satt på huk så att jag fanns men inte förstora hennes rädsla. Att rycka i kopplet eller slita upp henne i famnen hade bara signalerat "FARA" och hon hade blivit fullständigt livrädd. När hunden var borta kliade jag henne bakom örat och tog upp henne i famnen för ett snabb "duktig tjej kram".
Nemi skakade och jag borde ha tänkt på att chock blir värre om man fryser aldrig så lite. Det gäller både människor och djur. Därför skulle jag haft med Nemis tröja.
Att vara högt uppe i min famn insåg Nemi var en stor trygghet. Så ett tu tre sprang hon högt upp i ett träd. Högre än jag kunde nå men jag hade henne i koppel. Där ifrån kunde hon tryggt spana på världen och ingen dum hund kunde nå henne.
Sen drog jag vänligt i kopplet och hon började osäkert och klumpigt klättra ner men jag var beredd och tog emot henne. Att vara på marken var läskigt men det är bra att hon får chansen att utmana sig själv.
Därefter tog jag henne i famnen och gick hem. Det fick bli en liten stund ute idag. Nu har Nemi somnat i hängkorgen på balkongen. Där är det tryggt.
Ska försöka lista ut tillsammans med Nemi vad som blir den bästa typ av rehabilitering för henne.
Fy vad hemskt! *läser ifatt efter att ha varit på resande fot*
SvaraRaderaVärsta skräckupplevelsen, och jag saluterar dej för att vara så kall i situationen!!! Fan vet hur man skulle reagera själv, men det ger en tankeställare om att det nog är bra att "öva" på det i tanken i alla fall!
Angående att rehabilitera Nemi; så tror jag att du gör helt rätt som du börjat! Upp i sadeln igen, gå ut i små portioner, och inte "ömka" med henne, men visa att du finns där för henne!
Hör av dej om ni behöver hjälp med nåt; skjuts eller annat!
Frufilur - Jag har lite turen att vara en person som i akuta situationer agerar och inte fryser till is. Sen har jag varit med om kattfajter ett par gånger och blivit biten av djur i situationer där de varit i rädsla eller chock. Ska kanske skriva om de erfarenheterna i ett blogg inlägg?! Hur man bör göra. Sen får man ju fråga sig själv hur mycket man är villig att offra. Min inställning är att hunden får ta mina fingrar som varm korv bara Nemi inte får en skråma. Sen aggerar jag efter det. Tack för erbjudande om hjälp. Skjuts behöver jag nog inte men en fungerande tumme kanske kan behövas. ;)
SvaraRaderaMåste säga att jag håller med Frufilur och dig om att ge sig ut genast och försöka att inte göra en så stor affär av händelsen i efterhand för hennes del. Hon är ju inte en resonerande och reflekterande människa utan gör som de flesta djur, lever i nuet. Om man hjälper henne att snabbt glömma ångesten och känslorna runt händelser blir det lättare för henne att hålla paniken kvar till bara den specifika situationen (attackeras av en hund) och inte i hela tillvaron runt situationen som uppstod också.
SvaraRaderaAll heder och respekt till dig för ditt handlande! Själv är jag rädd att jag inte hade reagerat lika hjältemodigt utan kanske mer hade blivit förtvivlat lamslagen i situationen.
Salssanna - Att dalta eller göra en stor grej av det hela vinner ingen på. och ska Nemi vara ute behöver hon kunna tackla att se hundar utan att få panik. Lite orolig dock hur det ska gå hos veterinären nästa gång det är ju alltid hundar i väntrummet. Får verkligen ha i huvudet att jag har, ännu, en katt med dåliga erfarenheter. Vissa människor reagerar lamslaget, andra panik. Jag har turen att ha ett kallt, väl fungerande förnuft. Jag kan bara aggera. Där till, som jag skrev till frufilur, har jag liksom tagit ställning lite vilket gör att handlings planen är mer eller mindre klar det är bara att agera.
SvaraRadera